Hej fina!

Ojoj. Här svänger det! Jag har så himla mycket jag skulle vilja dela med er. Vissa saker är inte redo att skrivas om. Annat är för privat. Jag har visserligen bloggen som en dagbok, fast utan att lämna ut mig för mycket.

Att samtidigt må det bästa jag känt på många många år, enbart i mig själv, inte på grund av barn eller annan kärlek. Vara starkare och säkrare än någonsin. Till att bli absolut livrädd. Och ändå inte? Ja du hör ju. Utveckling kallas det. Och vet du. Jag klarade mig själv. Som alltid. Jag har väl alltid fått klara mig själv. Och det gjorde jag nu med.

Det som gjorde mig rädd, var att smärta jag inte haft sedan innan dr Åke opererade mig, kommit tillbaka. Ca 2,5 år sedan. Nu vet jag inte än om det är så eller inte. Igår. Och i förrgår. Då var det så illa. Så illa att jag vet, att om jag inte haft ett helt nytt oväntat stöd av kärlek och mina barn, verkligen gett upp. Igen. Det gick inte. Att ge upp med all den kärlek jag fick. Jag fick höra saker jag absolut inte visste om mig. Hur jag påverkat och påverkar människor. Och då har jag inte ens vetat om att jag gett så mycket, eftersom det är naturligt hos mig. Även än en gång, fått höra, att det jag skriver här, både det jobbiga och det bättre, ger styrka. Till andra?! Vill också säga att ingen visste om min fysiska smärta. Inte så. Migrän. Ja. Inte resten.

Vad gör det för skillnad, då. Jo all i världen. Att leva så här. Att träna på att sluta tänka på smärta som konstant är där. I huvud. I nacke. Du kan ju inte lägga det åt sidan en stund. Det syns inte utåt. Jag vägrar var ett offer. Jag har så mycket skit i bagaget, mest för att jag är så godtrogen. Låtit mig bli utnyttjad. Vilket idag inte är något jag tänker på. Inte direkt. Det kan däremot göra sig påmint, i alla situationer i livet. I relationer med andra. Och nu. Nu tränar jag på att inte reagera. Jag hade inte varit den jag är nu, om jag inte gått igenom allt detta.

Om jag själv inte gjort något dumt eller sårat. Då vill jag veta. Om den då inte tar eget ansvar och berättar något jag inte är medveten om. Då kan jag inte undra vad jag gjort. För det kanske inte är mitt. Jag har bestämt mig för att göra mig fri från dåligt samvete. Inte gjort i en handvändning. Något som jag behöver jobba på. Att sätta gränser har jag varit bra på. Fast inte till mig själv.

Jag har min känslighet. Och jag vet. Det är därför jag ofta får ont i magen. För jag vet. Kanske mer än den som jag möter själv vet. Jag går inte in i det med de som inte står mig nära. Så var inte orolig. Skulle aldrig gå över gränsen. Sedan skulle det vara alldeles för jobbigt. De som står mig nära. Jag vet inte detaljer. Däremot vet jag känslor. Plockar upp direkt. Och just där. Tränar jag sista tiden på. Att inte ta åt mig. Leva mitt liv. I mig. I min styrka.

Att våga låta bli. Låta bli att tankar om känslor kommer. Och leva I mina känslor. Det jag vill. Det jag känner. I min glädje. För den jag vet att jag är. Först då. Kan jag vara mig själv. Helt och fullt. Och nu är jag medlem i Carolinas kurs ett helt år. Vilket jag vet kommer stärka mig. Och gode gud, låt mig inte ha fått tillbaka det gamla. Den gamla smärtan. Min osteopat hjälpte mig igår. Och nu vill jag tro på, att det om kändes, försvinner.

Vågar du vara i dig? Att ta ansvar för hur just du reagerar på andra och se i dig vad som utlöste det?!

Ha en fantastisk dag. Det ska jag. Oavsett!!
Kram// Annika

När vi möttes på bron, och han springer in i min famn. Kärlek. På riktigt.