Hej fina!

Det stormar och är lugnt samtidigt. Jag vet en massa där jag inte vet vad det blir för resultat. Jag vet. Att tilliten är det jag ska ha. Att allt är som det ska.

Livet händer. Låta livet hända. Att jag tror att jag styr mitt liv är inte så säkert. Livet händer ändå. Har ni tänkt på det? Om jag tillåter det hända lite enklare och inte kontrollerar det så. Då ser jag klarare. Det har blivit så de sista månaderna. Den sista veckan. Wow säger jag. Vissa skulle kalla det uppvaknande p g a min mammas bortgång. För mig öppnades dörren lite snabbare än jag själv vågat tidigare.

På kursen så hade jag bestämt mig för att våga kliva över tröskeln. Jag hade tagit ena benet bara. Och nu i ett steg, är jag över. Och jag är väldigt förvirrad i ett kaos av allt. Vad är mitt? Vad är andras? Vad vill jag och vad ska jag. Det känns brått, och lugnt. På en gång.

Det brådskande för att det river och kliar i mig av allt jag önskar och det jag också inte kommit fram till än. Det lugna, det är att jag äntligen vågar. Jag vågar mycket nu. Och jag vågar ha stark tillit. Att allt är som det ska. Att jag kan se tillbaka sista året hur pusselbitarna fallit på rätt plats. Det hände och så blev det så,,, och det ledde till det beslutet som,,,

Sedan känner jag att någon eller något ska fram i ljuset. Som om jag inte hör så bra. I den känslan vill jag bara vara. Ensam på en resa till solen. Det drar så kraftigt. Och ska jag dit. Eller om det är mitt ego. Så lär jag veta när och om det dyker upp.

Jag vill gråta. Skratta. Skrika. Gömma mig. Gå ut i naturen och gå länge. Allt bubblar. Och känslan att inte få fatt i det. Är ju galet frustrerande och kul samtidigt. Eftersom, som jag skrev,har tillit. Tålamod däremot. Det är ju mindre lätt.

Att inte bli påverkad av andras tyckande tränar jag också på. Jag har oftast klarat av att följa mitt hjärta ändå. Jag har även lärt mig, att det som är svårt att förklara för andra, det behåller jag själv. Så slipper jag stressa mig för saker. Som det här jag berättar för er. Det blir ju kryptiskt. Och samtidigt så har jag inte kunskapen än att sätta ord på saker. Om livet och döden och annat. Jag vet det jag vet genom erfarenhet. Och det är inte bara att skriva om. En dag. Kanske.

Så att vara nöjd där jag är, fast mitt tålamod tryter. Haha. Där är jag nu. Att vara i det och njuta av nästa steg. När det kommer. Stanna upp. Leva nu.

Vad gör du för att våga stanna upp?
Kram// Annika

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej fina! Sitter i solen. Det är kallt ute fast på min balkong är det fantastiskt. Jag sitter med en klump i magen av tacksamhet. Att ha den här möjligheten. Det är inte bara att jag får sitta här. I ett drömboende. Utan att jag fantiserade, eller...

Hej fina! Wow! Idag, åtminstone än så länge är det typ vindstilla här i Karlstad! Det är så jag inte riktigt vågar tro på det. Hihi. Jag har vågat. Hitta ut ur en tuff situation. Igen. Det är väl det vi gör. Med livet. Frågan är hur. Varje gån...

Hej fina! Hur tänker du? Hur känner du? Ältar du att du önskar något annat? Annat jobb, liv eller relation? Det gör vi alla tror jag. Att jag har hamnat på ett så bra ställe i mitt liv inuti mig, är inte något som bara blivit. Inget någon gett mi...

Hej fina! Oj så många år sedan jag skrev. Det har hänt mycket i mitt liv. Jag mår väldigt bra, ganska fri i min gamla smärta. Det ska jag återkomma till såklart. Mitt barnbarn Neo har blivit fem år, den 30 mars! En stor kille som jag antagligen ...

Hejsan!Ser att flera är ute på min blogg trots alla år sedan jag skrev. Livet har gått och jag tappade lusten att skriva. Det har nu börjat smyga sig på igen och jag kommer nog dela med mig lite än en gång. Till dess önskar jag dig en fantastisk dag!...