Hej fina!

Det har varit några tuffare dagar i samband med mammas bortgång. En sak är jag otroligt tacksam för, det är min gåva, och vetskap. Om att vi går till ljuset. Energin. Universum. Alltet eller vad ni önskar kalla det. Himlarna är också fint.

Att jag utvecklades så mycket på kursen i november. Wow säger jag bara. Wow-känsla att kunna se tillbaka på hur saker läggs som ett pussel. Att ha tillit att allt är som det ska. Nu är jag än starkare i det. Och då kan jag ännu bättre lyssna inåt.

Att verkligen prata med mamma. Finns inget tvivel att jag gör det eller att hon gör det när jag minst anar. Hon var lite busig min mamma. Skojfrisk. Och det varmaste hjärta. Jag vet att vi hade vårat band, angående andlighet. Mamma hade varsel, som man sa mer förr. Det har vi pratat om. I många år. Igår märkte jag att hon ville något. Och jag var så enormt trött och tom och kunde inte ta in. Hon var så ivrig. Så min vän Margot plockade in information och i morse hade det släppt. Idag kan jag känna igen.

Så i morse fick jag det, oväntat fast jag förstår. Och lugnet och ljuset som uppstår. Jag vill så gärna att mina syskon ska få uppleva samma. Närheten är så påtaglig.

Och sedan känner jag att det ändrat något i mig. Det har jag hört från andra som förlorat en kär anhörig. Jag har inte vetat riktigt. Sedan är ju alla olika. Jag har en snabbare utveckling förmodligen, fått en skjuts på mig. Det bättre jag som är i utveckling.

Min mamma är en stor förebild. I ödmjukhet. I kärlek. Hon hade inte så lätt att visa den tidigare i mitt liv. Hon orkade säkert inte och inte hade kunskap. Sedan vet jag ju själv, att när man måste överleva, då kan det vara enklare att ställa sig utanför sig själv. Dissociation är ett finare namn. Något som händer i överlevnad. När jag fick mina barn, då förändrades så mycket i vår relation och hur jag kände som barn, fick jag mer förståelse för, för min mamma. För hennes kärlek till mig och oss, har alltid funnits. Stark och stolt!!

Att jag är lik mamma i mycket, det vet jag. Och jag vill bli bättre på mer saker. Där är hon verkligen min förebild.

Många tankar och känslor är det. Och jag vet inte alls var det tar mig. Jag vet att jag har vissa förändringar att ta tag i hos mig. Vissa kommer vara kvar. Andra släppa taget. Jag vet att det åtminstone inte är negativt för mig. Och borde inte vara det för de närmsta.

Jag hyllar livet än mer. Jag vill så mycket. Och för att komma dit, är det att stanna upp i nuet. Det låter bakvänt. Ändå vet jag att det är det som ger mig svaren på det jag ska göra. Och det ger mig en starkare intuition där jag kan lyssna mer inåt. Jag får försaka vissa saker lite. Ändå inte helt. För att det ska bli till det bästa. Just när jag skriver, blir jag alldeles pirrig. Och full i förväntan. Vad livet har att ge. Bara vi vågar stanna upp. Och lyssna. Vad vill jag,,,

Ha en underbar dag! Välj att tänka snällt om dig. Ring någon du bryr dig om. Vänta inte!!

Kram// Annika