Hej fina!

Idag är det en sådan äta och sovardag. Som Skalman i Bamse. Så trött att jag måste verkligen sova och meditera. Jag har även lärt mig sista året, att dessa dagar är insikter och utvecklingsdagar. Dagar då jag vet att det händer något bra. Utrensning t ex.

Just nu i eftermiddag hamnar jag i ett läge, där jag blir så irriterad, på mig själv. För att jag inte klarar av en viss sak. Äntligen, lyckas jag stanna upp, och reflektera. Först att inte säga till mig själv då, vad värdelös jag är. Så det tog jag bort. Sedan känna efter. Vad är jag egentligen så irriterad för?
På min promenad idag, fick jag insikter som gjorde lite ont än. Kanske inte över sveket mot mig, utan mer mitt eget svek mot mig själv. Hur många gånger i mitt liv, har jag inte lyssnat på det jag vet, jag vet inte hur jag vet, jag vet. Och då jag inte haft bevis, ja, då har jag slagit ner på mig.

Nu känner jag starkt, att det som kom upp då, är det jag är fly förbannad över. Att bli lurad, samtidigt som jag inte ville veta, för jag visste inte då, hur jag skulle orka. Hela tillvaron rasade, all trygghet försvann på några sekunder. Så jag orkade inte lita på mig själv. Och nu. Nu vet jag. För att jag har bestämt mig för, att alltid tro på mig. Den känslan. När jag vet fast inte vet vad eller varför eller hur.

Jag är oerhört känslig. Har varit det sedan jag föddes. Mamma sa alltid det. Fast ordet jag hört från mamma, och andra nära relationer. Det är överkänslig. Genast blir det ett negativt ord. Något fult. Och såklart, om jag är inne och nosar på någons, kanske skämsgrej, eller annat den inte kan stå för. Då såklart, vänds det emot mig. Just det här sista, blev så glasklart nu!!

Jag vet att efter inlägget, när jag skrivit av mig, så släpper jag det. Det är bra. För det som har varit är förbi. Det behöver jag inte. Det som är, är att jag faktiskt litar på det jag vet. Och det är så enkelt och tydligt. Bara jag vågar.

Så att ha en relation med mig eller till mig. Det är väl inte så enkelt alltid. Däremot, ju mer jag vågar vara mer av mig, den jag är. Desto mer värdefullt hoppas jag. Det finns många gånger i livet, där det är så små saker, som inte varit sanning till mig, och det är ju helt ok. Det gör mig inget. Så kan jag ju inte bry mig. Då går jag under. Det som jag vet nu, om en viss sak, det är allvarligare. Och det gör mig förbannad. Samtidigt så får ju det ligga hos den personen. För jag vet att jag verkligen är värd bättre. Som sanningen t ex.

Jag hoppas, att nästa gång jag känner något galet, ska våga vara öppen och erkänna för mig själv. Och göra det som känns bäst för mig då. Vad det än må vara. Jag har inte förändrats, jag är bara mer, av mig. Den jag är. Och vill vara. Och det är något, jag önskar dig som läser. Vem är du? Är du där du vill i livet? Om inte, vad stoppar dig? Vi har livet till låns. Och jag är så glad, att jag som 50åring, äntligen kan säga; tack livet, jag älskar dig!!!

Kram // Annika