Hej fina!

Lycklig. Vad är det för dig? Jag har en enorm lycka inom mig, mest hela tiden sista halvåret och lite mer. Som skuggats av det jobbiga i livet. Jag har rädslor för att inte bli helt bra, det har jag, jag tillåter inte rädslan styra mig nu bara. Och jag hittar lycka. Hela tiden. Den där känslan. Så samtidigt som jag kan vara jätteledsen, sorgsen, arg eller irriterad. Har jag känslan av lycka inom mig. En spirande känsla. Att komma hem. Att hitta mig. Att våga vara jag och det jag vill. Att säga ifrån. Att se mina brister även mot mig.

I samband med att jag hittade den här fantastiska kvinnan, Carolina, och använt mig av hennes tänk och görande, faller pusslet på plats. Bit efter bit. Inom mig och i livet utanför. När jag hade PTSD ( posttraumatisk stressyndrom) hade jag en så bra terapeut. I det läget vågade jag inte tillåta mig lycka. Det var ständigt katastroftankar. Att om jag var glad blev det alltid något dumt. Fast det är ju livet?! Ena stunden si, andra så. Det är ju min reaktion och hur jag kan hantera den jobbiga saken. Då var jag så skadad i hjärnan av allt, att jag vet idag att det är sedan jag var barn, som det byggts upp. Skräck för det dåliga. Inte vara värd lycka. Sorgligt.

Jag trodde som barn så. Att om jag är glad och lycklig, blir jag straffad. Såg ett mönster. Tills min terapeut förklarade att så är livet. Och hur jag kunde tänka. När jag lärde mig detta, gick det fort. Nu är jag så laid back, i vanliga sammanhang, att jag känner mig som jag inte bryr mig. Så van var jag, att ha kontroll på allt jag gjorde och tänkte.

För mest handlar det om att ha kontroll, och ändå kan vi inte styra mycket av det som sker. Då kommer vi tillbaka till hjärnan. Att orka reagera på ett annat sätt på det vi inte kan påverka. Och utifrån det påverka som du önskar. Att vara öppen för saker och livet i sig, och se vad som händer, och att kanske styra lite mindre.

Jag har haft väldigt stort kontrollbehov. Och det ökade med åren, ju fler svåra saker som hände. Jag tror att det var en av mina anledningar att vara kvar i ett förhållande, där vi var klara. Det var ju lättare att vara i det som var, än att kasta sig ut. Och då var det också stagnation i mitt liv. Så mycket som jag utvecklats det här året, har jag inte gjort i hela mitt liv, sammantaget.

Så ja, jag är lycklig. Även när jag är ledsen och uppgiven och vill ge upp. För det vill jag ibland. Och jag känner att det är bra att jag vill ge upp. För det är inte att jag vill dö, utan mer släppa taget om all kamp jag för dagligen. För att må bra. Jag har ingen längtan att dö, jag har aldrig älskat livet mer än nu! Att våga leva är fantastiskt!! Så jag behöver släppa taget helt om min kamp, och sluta kämpa så. Och bara vara lite mer. Det syns inte utåt, det är en kamp inuti. Att hitta alla sätt jag kan att bli frisk.

Att hitta lycka inuti, har inte med min kärlek till Christer att göra, den gör mig bara ännu mer lycklig. Grejen är att om jag inte varit och är så lycklig i mig, hade jag inte känt så mycket kärlek för honom heller. Den skillnaden är väldigt stor. Kan du känna igen det, när du är nöjd och glad med livet, är det så mycket lättare att ge.

Och jag vet att jag inte kommer ge upp mig själv. Jag har märkt att jag förlorar mig själv, i kärlek lite, och då är det lätt att sätta sig själv och sina behov åt sidan. Att tänka, sedan,,,så ska jag,,,! så den biten får jag jobba på. Tycker det går bra för oss båda, så livet är väldigt spännande!! Och min egen utveckling.

Ge en främling en komplimang idag! Se hur de blir glada och känn din egen känsla. // Kram, Annika