Hej fina!

Det är ju så att det blir förfrågningar, vad som hänt. Vad jag gjort och varit med om. Jag tänkte göra ett långt inlägg, och sedan se om jag kan komma ihåg det. Jag tror att jag nämnt det tidigare. Fast nu får det bli ordentligt. Och kanske jag delar upp i flera inlägg. Oj, blev lite nervös?! Haha. Jaja. Kanske är bra att rensa ut.

2000, jag hade sakta och säkert återhämtat mig, från utmattning. Hade tidigare separerat från barnens pappa, och det blev mycket stress i livet. Jag fick då i samband med utmattning en depression. Och tabletter. Jag trodde att de skulle hjälpa. Tyvärr så var SSRI inte för mig. Jag blev ganska avtrubbad, och såg inte mitt värde. Jag minns så väl, efter en konflikt med en person, att nu orkar jag inte mer. Det var inte det där, jag orkar inte. Det var att jag verkligen trodde på fullaste allvar, att det är bättre för alla, om jag inte finns. Jag var värdelös. Hur jag kunde känna så, är för mig skrämmande. Att det var som en strömbrytarknapp. Av!! Så!!

Jag kände mig lycklig. Jag blev helt plötsligt glad.( Åh vad det är svårt att skriva om det här!! Ändå så viktigt ämne) Jag är ingen halvdan person. När jag tar ett beslut är det ordentligt. Jag hade tid och dag. Och hur. Och det skulle inte vara ett rop på hjälp. Hjälp hade jag hos kurator. Inte ens hon visste mina tankar. Jag ville inte att någon. Skulle veta. Jag var så klar.

Att jag verkligen trodde på fullaste allvar, att barnen skulle ha det bättre utan mig, gör ont än idag i hela mig. För dem. Och för mig. Att jag trodde så lite om mig. Och hur farligt det kan vara med medicin och hur vi behandlar varandra. Speciellt det sista, när vi dömer människor och du har inte en aning, vad som försiggår inom dem. När de kanske beter sig helt annorlunda. Kanske du kan se bortom, och fråga hur hen mår egentligen?!

Jag träffade en fin kille. Och så avstängd som jag var, tänkte jag att det funkar, om några månader är jag ändå borta. Kan ni förstå så hemskt? Innebörden av att jag, som inte vill någon illa någonsin, jag som är den mest rättvisa människa ni kan möta, var helt knäpp. Det blir man. Otroligt konstigt att skriva om. Som min terapeut sa, flera år senare, när jag faktiskt fick rätt diagnos, inte utmattning, utan PTSD. Att det finns något kropp och hjärna gör i ren självbevarelsedrift. Jag ställde mig utanför mig själv. Jag var inte i kontakt med mig. Och det är så det blir. När man inte klarar mer stress. När det ena tuffa efter det andra avlöser. Allt berättar jag inte. Det är mycket som är privat som jag aldrig skriver om.

När dagen kom, då när jag visste jag skulle vara ensam, och alla var upptagna. Så blev inte dagen så. Jag var lite smått irriterad. Och just då, trodde jag att modet skulle finnas nästa dag då. Grejen är, att jag vaknade upp, dagen efter som jag inte skulle finnas mer. Jag vaknade upp och livet var slut. Eller började det?! Jag vet bara, att känslan. Skammen. Tomheten. Att vakna upp som i en box, glänta lite på locket, och en hel skrämmande värld var dör ute. För nu vågade jag inte!! Nu var tillfället förbi! Och en besvikelse. Vad gör jag nu? Hur ska jag kunna leva. Och ha den skammen.

Och frågan och blicken från han. Den glömmer jag aldrig. Han såg ju enorm skillnad på den lyckliga Annika, och den som han vaknade bredvid. Tomheten när jag svarade på frågan, vad är det? Jag skulle ju inte leva nu.

Den här fina killen, han visste att det var allvar. Han visste att jag redan hade kontakt på psyket. Så på mitt nästa möte, för de vågade inte kalla in mig extra, fick jag höra att Han hade varit dit och betättat. Jag skulle aldrig själv ha gjort det. Det räddade mitt liv med all säkerhet.

Fick helt underbar hjälp. Vi satte ut antidepressiva. Jag fick en tabl att ta vid behov istället. Jag fick hembesök varje dag, i ett halvår som sedan fasades ut. Då hade jag tur, att det inte var som det är idag i landstinget. Och jag lärde mig massor. Idag har jag ingen skam. För den var så stor så länge!!! Däremot blir jag lite rädd över att en människa som jag, som upplevs utåt, som sprallig och glad, kan känna så. Att livet kan bli för mycket. Att kroppen i sig, stänger av på grund av det.

Att jag många gånger under min bearbetning för posttraumatisk stress, ville dö, igen. Så ville jag inte dö. Jag visste inte hur jag skulle orka leva. Hitta lösningar.

Allt det här hemska, som jag gjort mot mig och andra också utsatt mig för, har fått mig idag, att vilja leva fullt ut!! Livet för mig, är fantastiskt!!! Visst har jag det tufft än. Med smärta och vill ut i jobb och leva. Ändå. Orkar jag faktiskt vända på tanken, och det härligaste är, att känslan är där också. Den enorma glädjen och tacksamheten. Jag har en del rädslor att bearbeta just nu. Och kanske det här gamla skräpet är ett av dem?

Så om ni har en anhörig eller någon ni har runt er. Om de förändras ganska snabbt, bra eller dåligt. Kan ni snälla, istället för att döma och vara fördömande, se den människan. En del syns det inte på. Jag blev ju så glad. Vem kunde veta?

Jag gjorde en pakt med min dotter. Att lova henne på min fars grav, har stoppat mig när jag ibland hamnat i tanken. Den impulsiva. Och jag har flytt men inte tagit steget.

Var rädd om dig, och fina tankar, du är så mycket bättre än du tänker!! Kram // Annika