Hej fina!

Shine your light. Det är kursens namn som jag ska på om två veckor. Lite pirrigt förväntansfull är jag. Vi jobbar även hemifrån, och det händer en massa. Just nu är det som en virvelstorm med känslor. Min väninna som gått ett annat steg, vet med erfarenhet att det ska hända saker. Förberedelser.

Jag tycker det är lustigt över hur vaken och avtrubbad jag är samtidigt. Vet inget bättre sätt att beskriva. Hur jag lägger märke till saker, som i sin tur väcker upp saker inombords. Det kan vara ett ämne som tas upp på Rix morgonzoo t ex. Jag förstår inte just då. Det kommer lite senare.

Igår var det ett ämne som fick mig att se på min förra relation. Och får insikter än mer. På hur jag slet ont. För att bli sedd. Älskad. Sådant jag saknade, och som nu finns så enkelt från båda håll. Utan att vara dum mot mitt ex, det är mitt eget ansvar. Att jag stannade så länge. Det var ett val jag tyckte då var rätt. Så på så vis ångrar jag inget. Däremot, känner jag mig lite patetisk, för jag är ganska säker på, att min kärlek var större än hans. Och i mitt skadade jag, efter manipulation och övergrepp, trodde jag hela tiden, att bara jag,,, blir si eller gör så.

Och just den här omgången, gick det djupare. Och längre tillbaka. Och det borde verkligen inte ha varit så som det var. Jag borde själv ha brutit. För länge sedan. Och jag kan förvånas så, över mitt starka jag, som bara ville bli älskad. För mig. Hela mig. Och nu när jag är det, blir det så enkelt. Och tydligt. Och javisst ska man kämpa om allt är bra. Från båda. Inte bara för att vara snäll eller vad det nu kan vara.

Jag har en del i ryggsäcken att få ur. Även om jag nu är medveten om det mesta och också lämnade kvar den på mallorca. Idag känner jag att jag vill göra en resa till. Så himla gärna. För att inte bli påverkad och störd i min bearbetning. Men hur skulle jag orka åka nu? Utan Christer ? Nej det vill jag inte heller. Önskar vi hade haft möjlighet han och jag. Att få vara en vecka med varandra.

Nu klandrar jag mig inte alltför mycket. Jag vet efter min terapi på brottsofferjouren, att det är svårt att lämna när man känner sig undergiven. Och ni som känner mig skulle aldrig kunnat se eller tro på att jag är sådan. Eller var. Jag var redan i relationen med mitt ex, när jag berättade om övergreppen tidigare. Och hjärntvätten. Så jag blev kvar i den rollen. Även om jag gjorde så gott jag kunde, satt jag fast i en destruktiv relation. Perioder hade vi det jättebra, tyvärr var det korta stunder. Vid minsta konflikt, blev det tillbakagång, fastnade i gamla mönster. Och jag la alltid skulden på mig. Att jag är besvärlig. Jobbig. Osv.

Utom sista året. När jag började stå upp för mig. När jag inte åt starka mediciner längre, och hade mindre huvudsmärta, så att jag kom ihåg vad jag sagt och gjort. Och det här känner jag. Det ligger kvar i mitt system. Och jag kan äntligen få bort det. Känslan av att allt är mitt fel. Att om jag,,och att bli anklagad för sådant som inte var mitt.

Att få känna mitt eget värde. Att känna mig klar på många håll. Att gå vidare. Med rak rygg och huvudet högt. Inte för jag har en ny kärlek. Utan för att jag känner mitt eget värde. Och aldrig, kommer någon att få förminska mig och mina känslor igen. Och om Christer och jag håller tillsammans, så har jag vad det verkar, hittat en partner som har samma intressen och som också vill fråga och reda ut saker direkt. Inte bara tro eller ana.

För många av er kanske det är er vardag. Trivs ni inte, kolla över relationen. Vad är ditt. Vad är er partner. Och var inte rädd för att våga vara du. För just du är värdefull. Det är ditt liv. Och det är det du har. Just nu. Var rädd om det och dig. Och låt ingen någonsin trampa på dig. Om du ens vet om det. Jag ljög för mig själv. Aldrig mer!

Ha en fin fredag!! Det ska jag! Kram // Annika