Hej fina!

Ofta när jag skriver, vet jag inte vad jag ska skriva eller ens vad det ska handla om. Jag ber om inspiration, och sedan skriver jag. Efteråt kollar jag stavfel. Senare vet jag på ett ungefär vad jag skrivit. Och att jag själv gett mig svar på saker. Utöver det, minns jag inte.

Jag håller just nu på, att leta inom mig vad min grej är. Vad jag ska göra i livet. Nu när jag mår såpass bra. Starta något eget? Vad gillar jag? Vad är jag bra på? Så i november ska jag på en intressant kurs i alla fall. För att hitta min inspiration och släppa det som gör att jag hindrar mig själv. En sak som jag står för idag, och alltid skojat om. Är att jag är inte är som alla andra. Jag har skojat om det, för jag har ju bara inte följt normen, sagt typ, att jag är inte svensk. Innerst inne, har jag vetat, att det är mer än så. Fast inte hittat och ens vågat leta. Jag vet med säkerhet, att jag har så fruktansvärt mycket att ge. På något vis.

Det här med att ändra på tankar, det är bara början. Och att våga stå upp för mig. Att inte låta någon släcka min stjärnglans i ögonen. Har du hört det uttrycket? Det var när min dotter gick på dagis, på ett föräldramöte hade vi en psykolog där. Han sa några saker, som jag alltid haft med mig. Bl a att inte släcka någons Stjärnögon. Det är t ex ett barn som ni vet, berättar med hela sin själ, det tindrar och glittrar. Barnet tror verkligen på sig själv. Och det som är. Helt oförstörd av livet än. Så säger du som vuxen t ex att det går ju inte. Eller , Jaja det blir nog bra. Lyssnar inte. Låter inte barnet få leva ut. Känner du känslan jag släcker? Hur många gånger i livet händer det oss??
Mig har det hänt, hela livet!! Hela tiden. Från barnsben. Speciellt syskon, som inte vet bättre. Ofta tror jag det handlar om avundsjuka. Eller att den man berättar för är ofokuserad och tänker på annat. Och ser inte. Hör inte. Skadan som uppstår hos den som tindrar. Vill du göra mig den tjänsten, att lyssna mer?

Nu i dessa mobiltider, ser jag det hela tiden. Barn som rycker i föräldrar och är glada. Och föräldrar som tittar ner i mobilen. Ögonblicket är förbi. Jag har nyss hamnat i en situation där mina Stjärnögon släcktes, så jag fick ont i magen. Riktigt jobbigt. Då jag nu är medveten om detta, har jag ju ändå val att göra. Jag kan agera och göra mot mig och andra på ett annat sätt. Det finns ju olika vägar att gå. Det som händer med mig, är att något släcks, som blir svårt att väcka igen. Jag drar mig tillbaka. Och det är intressant nu att se, hur jag löser det. Och kommer vidare. Lite knäppt, att just det är en utmaning som kan vara bra. För det är livet. Och jag vill inte grotta ner mig i dåliga saker. Grejen är att få med en bra känsla också.

Så du därute. Hur kan du göra idag för att lyssna? Att vara närvarande? Med din kollega, din andra hälft, eller någon annan som du pratar med? Lyssnar du? Och vad ger du för respons? Något från dig själv för du inte mår bra själv, eller försöker du förstå? Ibland kanske vi behöver bita oss i tungan, och vänta ut det lite. Ibland är det så viktigt att säga bra saker direkt. Min känsla är, att vi alltid kan säga saker på olika sätt, utifrån hur vi själva mår. Och då är det viktigt att tänka sig för. Vi behöver stötta varandra. Ingen mår bra av att stjälpa någon.

Ha en fin dag! Kram / Annika

Min älskade Pixie, dagarna innan hon somnade in. Finns alltid med mig.