Hej på dig!

Idag är en annorlunda dag. Inatt har jag drömt så mycket. Sådana jobbiga saker fast jag minns dem inte riktigt. Lite ångest på morgonen och känslan jag lärt mig känna igen. Förändring.

Det jag lärt mig mer, är att inte lägga för mycket energi på att jag känner så här. Jag har slutat leta vad det är. För nu vet jag att svaret kommer i tystnad.

Igår kväll kom känslan över att vilja åka bort igen. Miljöombyte. Bara vara. Landa. I alla känslor och tankar. Allt har gått väldigt fort och det är så omvälvande. Bra och omstörtande kanske är bättre. Kom ihåg min känsla när jag bara drog till Mallorca nyss. Den kom än en gång. En härlig känsla. Av frihet. Lycka. Förändring. Inom mig. Den ska jag aldrig förlora igen.

Det pirrar i hela mig när jag bara tänker på det. Att det är en så stor del av den jag är. Är ju inte så väldigt mycket för stjärntecken, ändå så stämmer det så bra på mig som skytt. Äventyrlig. Impulsiv. Inte stanna upp för länge. Inte bli kvävd. Och jag lever. I mig är jag mer levande än jag kan minnas.

Det syns nog inte så mycket utåt. Hade jag haft lite mer pengar hade jag inte varit hemma så mycket. Så det är väl bra att jag just nu inte drar iväg för mycket.

Jag har en bucketlist. I mitt huvud. Ska sätta ner det på papper. En grej trots min höjdrädsla, är att hoppa fallskärm. Tandemhopp. Det ska jag göra ganska snart har jag tänkt. Idén fick jag när jag mådde som sämst 2013! Ett mål. Som en symbol för mitt mål lika mycket som att sätta ett mål att faktiskt kunna göra det. Att bli så frisk. Och det anser jag att jag är.

Har du olika mål? Som du vill nå? Klara av? För att känna att du lever? Jag satte mål för att ha något att sträva mot. När jag var i den sitsen att inte kunna göra något. Inget alls mer än överleva. Då längtade jag så. Efter det enkla vanliga. Och även saker som jag då och nu tycker är konstigt. Som att vara höjdrädd. Varför liksom? Det är ju spännande. Och det är ju jag. Hur blev jag sådan egentligen? Rädd för saker?

Eller det var väl livet. Som kom ikapp. Och att jag förlorade mig själv genom att leva genom andra. Och när jag fick barn kom ju många rädslor vet jag. Att inte förlora dem osv. Så knasigt. För vi levde barnen och jag. Lärde min son åka slalom på ett par tre åk i backen. När han var tre år! Min dotter kunde ju redan. Som vi levde!!! Och det ska jag göra igen! Med mina stora barn. Och barnbarn. Och förhoppningsvis med Christer.

Så lev medans ni kan. Vi vet inte vad som väntar runt kröken. Och när det sämsta händer. Hoppas jag att du orkar se ljuset så småningom. Det finns där. Ovan molnen skiner alltid solen. Jag ville dö, så mycket ville jag leva. När jag inte kunde. Och jag lyckades vända det. Och det gjorde jag själv. Forskade och letade. Efter all information och bloggar och andra inspiratörer. Och alla som på något vis hjälpt mig på min resa. Nu kommer tårar av tacksamhet. Till er alla. Jonas, Åsa, Robin, Annika och Anders, Maria och så många fler. Att jag får nog skriva ner!!

Tack från djupet av mitt hjärta ni som vet att ni hjälpt mig på resan. Vad hade jag gjort utan er?! Älskar er för livet, för det!!

Ta hand om er därute! Kram // Annika