Hej fina!

Idag är det djupa insikter. Som gör ont så att jag gråter mig ut och in. Frigörande på ett sätt. Oerhört sorgset.

Igår fick jag bakslag ordentligt på min smärta som går upp i nerven occipitalis i bakhuvud på ena sidan. Först var det lugnt. Fast när smärtan ökade kom ju oron. Vad händer och varför. Ska jag bara få denna korta fina och underbara period i mitt liv? Kort och helt fantastiskt underbar. Som jag levt i närvaro och lycka. Inifrån.

Idag har jag fortfarande smärta. Vet inte än till vilken grad. Allt sker av en anledning. Allt är som det ska. Nu gäller det att bryta f d gamla tankesätt när smärtan slår till. Att komma ihåg mitt nya sätt att tänka som tog mig fram. Prövningar i livet kommer vi inte ifrån.

Gjorde min yinyoga i det jag vågar för att få faschian att släppa taget. Grejen är att jag vet inte om jag har ett diskbråck kanske. Jag får ge efter för medicin i några dagar. Vila eller promenad? Osv. Finns inget facit på mig.

Insikter som helt plötsligt häromdagen föll ner i hela mitt system, när jag satt på bussen hem från min Christer, var så oerhört starka. Det högg till i magen. Och jag orkade inte släppa ut. Visste inte hur. Nu. För en stund kom det. Så jag vränger mig ut och in i själslig smärta.
Insikten hur jag levt länge. I smärta. I både själ och fysiskt. Hur fel jag gjort mot mig. Haft perioder i min relation där min frustration varit så oöverstiglig att jag skadat mig själv. Ordentligt. Jag har också velat avsluta mitt liv. Av fysisk och psykisk smärta. Att inte veta hur jag ska nå fram. Att vända ut och in. Och ändå fick vi inte till det. Vi slet ont båda.

Nu fast jag nyss mött Christer, känns det som vi alltid varit tillsammans. Och jag känner mig älskad. Jag känner det. Utan tvekan. Och det jag känner. Och vill ge. Av hela mig. Det går inte att beskriva. Det är bara så rätt och så stort och jag vet att jag har inget att förlora. I det här jag nu får. Väcks det som jag saknade. Och trodde vi kunde kämpa till oss i mitt förra.
Jag ångrar inget. Jag sörjer att jag gjort mig själv så illa. Allt slit och hur det har känts därinne i mitt hjärta för mig. Att om jag bara,,,, han tänkte kanske samma. Jag vet inte. Jag vet nu att jag aldrig vill förlora mig. Jag tänker aldrig mer känna mig som en dålig människa för att jag lever med smärta i perioder.

Fina Christer med ett så stort hjärta. Som kan säga det han känner. Får mig att känna mig vacker och rolig. Väcker mig till liv i mitt innersta. Den jag aldrig, p g a mitt liv och barndom inte vågat. Ni vet när man som får spydiga gliringar för man gör nåt bra eller är rolig. Inte för att någon menar illa. Jag har väl lätt att ta åt mig. I tonåren när en f d pojkvän sa att jag blivit tjock. Jag har aldrig varit det. Då tränade jag som en galning och ätstörningar följde mig hela livet.

Fina underbara Christer. Jag älskar dig. Vad är du för en typ. Egentligen. Finns du på riktigt,,,

Smärtan. Den ska bara gå bort igen. Jag får jobba på det. Och att ha någon som säger så fina saker fast vi nyss träffats och jag inte vet om jag får leva så här? Han kan ju passa på att dra nu. Men icke. Har lust att säga, att vad har jag gjort för att förtjäna detta. Det är min gamla tanke. Idag säger jag, nu är jag redo. Det är min tur. Och jag vet. Att jag är en fantastisk människa. Och kan man lyfta varandra och finnas där i både roliga och svåra stunder. Då kommer man nära. Och kanske långt? Hur som. Är det vi. Nu. Och det är nu vi lever. Morgondagen vet vi inget om.

Kram// Annika

Den här stunden. Den blicken. Gör mig så varm i magen att jag dör lite varje gång du ser på mig.