Hej där ute i etern!

Det är tidig morgon. Jag är genomförkyld. Det har jag inte varit sedan jag var till Teneriffa i februari 2013. Och för första gången är det också spännande. Hur kan det ens vara det tänker nu? Är hon galen på riktigt? Haha. Ja faktiskt börjar jag undra vad jag är för typ. Egentligen.

Jag växer. Varje dag. Att kunna vara förkyld och inte få den smärta jag varit van vid. Det är klart jag växer av varje erfarenhet. Jag väljer det. Jag väljer mina tankar. Såklart kommer jag på mig med mina tankar som drar iväg som förr. Det är ju livet. Fast jag är mer medveten. Eller så blir jag påmind. Och så håller jag på att lära mig vad är känslor och vad framkallar jag för känslor genom att låta tanken sticka iväg ? Där har jag kommit långt. Och ändå mycket kvar.

Jag har ju träffat en man. Och det var verkligen på ett helt oväntat sätt. Som vi möttes på. Det är alldeles nyligen, fast känslan är som vi alltid känt varandra. Jag har svårt att greppa allt jag känner. Samtidigt så bara låter jag mig gå med det. Det finns inte annat. Jag har läst om sådant här. Och allt är enkelt. I min rädsla vid skilsmässan fanns det så mycket som jag var rädd för. I att starta med någon ny. Att jag tänkte att, nej, bättre att aldrig mer gå in i nåt. Så var det. Tog ju resan ensam till Mallorca för att hitta mig. Och det var så. Lämnade min ryggsäck. Med stor lättnad.

Så ramlar han ner. Han med stort H. Och ja. Det är tidigt. För er andra. Och jag själv kanske skulle ha tänkt så. Förr. Och vet ni? Jag bryr mig inte. För det jag känner. Och det han på alla vis visar mig och känner. Jag vore en idiot om jag skulle lyssna på annat än mig. Än oss. Jag hade en önskelista. Efter skilsmässan, så har jag som sagt affirmerat, visualiserat och önskat. För att ta mig vidare. Att hitta mig själv.

Min väninna gav mig tips. Skriv alla egenskaper du önskar. När du tycker att du tagit i. Ta i lite till. Gör drömmen stor! Och det jag gjorde jag. Och försökte verkligen föreställa mig. Att det fanns en kille/man där ute. Skrev ner. Önskade med känslan. La ut min önskan till universum. Släppte taget.

Jag har nu mött honom. Han med stort H. Och en sak har jag lärt mig. Eller många! I mina andra förhållanden. Att det varar så länge det varar. Och just nu. Känns allt så rätt. Och han är fantastisk. Han får mig att växa. Han får mig att känna mig ännu starkare. Finare. Och vem bryr sig om framtiden? Den blir vad vi gör den till. Jag hittar inte orden till allt. Och det behövs inte. Det bästa ordet är nog enkelt. Jag känner så stark kärlek till honom att orden faktiskt är fjuttiga.

Det är en stor omställning. Från sorg till kärlek. Och tro mig. Det här trodde jag inte kunde hända mig? Just jag? Fast så har jag ju jobbat hårt med att älska mig själv och livet. Och inte dras ned i negativitet. Och då drar jag väl till mig det jag ska ha. Och behöver. Och just nu. Rider jag på den vågen efter alla år i kamp.
Och igår kom den kampen igenom även fast jag älskar den här fantastiska mannen. Sorgen över min kamp. På många olika sätt. Att jag tagit bort mig. Den jag är. Blev nästan. Bara nästan. Arg. På mig. Att jag gjorde så, så länge. Och varit så arg på mig tidigare. För att jag trodde inte jag var bra nog. Jag ber er. Säg inte så till er själva!! Det är förödande för dig själv. Det är ett tufft jobb att hitta tillbaka. Och det mina fina. Jag vill aldrig mer göra så mot mig. Förändra det jag är mindre bra på. Ja. Förändra mig. Ifall att jag kanske duger då,,, jag inser. Att det har jag gjort. I alla tidigare förhållanden.

Så till dig min älskade C, med dig är jag allt. Utan dig ingen. Samtidigt. Och jag vet. Att med dig. Vågar jag vara mig. Och jag vill aldrig sluta. Tack för att du kom in i mitt liv. Tack för att jag får låna dig.

Tack livet!! Jag älskar dig!! // Annika